Recensioner

 

ur: Österbottens tidning

Musik
Stories Of The Past
John Edwin, cd 2010 (finns även på Spotify).
John Edwin är en countryartist från Målilla i Småland. Edwin är
egentligen skådespelaren Peter Danielssons alter ego och förutom sång
briljerar han även med banjo och gitarr. I Edwins show lär det ingå
clogging, en amerikansk föregångare till steppdans enligt hans
webbsida.
Låtarna är en mix av modernt och retrosound, det mesta tuffar på i en
enkel lunk. Edwin ackompanjeras mestadels av bas, visplar på virvel
och möjligen en svepande steelgitarr någonstans långt i bakgrunden.
De flesta spåren har sina rötter i amerikansk rootsmusik, medan sången
ibland svävar in den i irländska folkmusikens sfär, som ju ändå inte
ligger så långt ifrån.
Men vart allt hör geografiskt är ändå inte det viktiga, utan att
helheten fungerar och i den här typen av musik även att storyn är
intressant. Det är enkel musik i den form som från första början har
gjort den oemotståndlig.
Inget märkvärdigt, möjligen lite väl mycket skåpmat, men ändå fullt
gångbar sådan.
Daniel Ainasoja

från Medetida Werlden "ur Sundsvalls tidningen 16/4 -10

http://st.nu/kultur/teater/1.1959910-stor-teater-med-humor-och-varme

Musik, skrönor och dumheter

Dalarnas Tidning 2009-11-16

 

I Friteaterns föreställning Musik, skrönor och dumheter träder ett Glesbygdssverige före folkhemmet fram igen. När mormor och morfar bodde i undantaget och alla var med i familjens näringsfång, om så bara med att passa ungarna. Undantaget? Ja, äldreomsorgen klarade många familjer själva. Passa ungarna? Ja, förskola skulle komma senare.

Men så gick det som det gick, också, för lille Mats där på 1940-talet i byn utanför Bollnäs. Han kom att lära sig berätta mustiga historier, svära som en borstbindare och flå, stycka och gömma en älg. Precis som morfar, barnvakten.

När Peter Danielsson, Colbjörn Lindberg och Mats Nolemo turnerar till de minsta orterna och minsta lokalerna gör de en väldig kulturgärning. För inte så få i deras publik är denna föreställning den enda liveupplevelsen av kultur under året på hemmaplan.

Kulturutbudet är inte direkt dignande i Blyberg, Kättbo, Skattungbyn, Bergkarlås och Insjön, orter som angjorts den här vändan.

Landstinget stödjer Friteatern. Det gör landstinget rätt i. På det här sättet kan kulturen bli verkligt finmaskig i sitt nät över Dalarna. Och Friteatern visar en lyhörd balans mellan underhållning och eftertänksamhet i Musik, skrönor och dumheter.

Musiken har en mycket stor plats i föreställningen. Jag räknar till fem gitarrer, en bas, en nyckelharpa, en fiol och en banjo. Genrerna pendlar mellan klassisk svensk vistradition (bland annat Ferlin) till bluegrass, psalmer, blues och Django Reinhardt. Det är Danielsson som är den store virtuosen.

En lika stor, om inte större, roll har dialekter. De används som murbräcka, ett sätt att komma nära, en signal om otvungenhet. Vilka dialekter som helst kan duga. Norra Värmland. Hälsingedialekter. Vad är en anköst, egentligen?

Friteatern är på publikens sida, delar dess perspektiv. Medlemmarna gnabbas sinsemellan på ett småputtrigt sätt. Epiken får träda åt sidan. Någon röd tråd anas knappt. Här är det anekdoter som regerar. Drastiska berättelser att känna igen sig i. Gyckel med de frireligiösa. Och ganska många fräckisar.

Tonträffen är absolut.

Det är nästan som att vara där, under julottan i Mo missionshus i Mohed, när Nolemo lägger ut texten om de fladdrande ljusen och doften av våt ylle.

Man sitter själv sånär och dinglar med benen på mjölkpallen i byn, beredd att skriva upp numret på de enstaka bilar som passerar.

Jens Runnberg

 

Musik, Skrönor och dumheter

Musik, humor och allvar när Friteatern uppträder

Ulricehamns Tidning - Kultur & nöje 2009-08-25

Att uppleva Friteatern är att snabbt förflyttas mellan känslomässiga ytterligheter. En omtumlande och ytterst givande upplevelse.

Friteatern är en väldigt speciell sammanslutning. Det är landets äldsta professionella friteater, startad redan 1973. Gruppen spelar bland annat i byar, i skolor och på arbetsplatser. En av de föreställningar som turnerar runt på mindre orter spelades i söndags i Vallenborg i Trädet.
Musik, skrönor och dumheter är namnet på den förställning som trion Mats Nolemo, Peter Danielsson och Colbjörn Lindberg åker ut på landsbygden med.
Det blev en väldigt familjär och intim föreställning, där publiken satt runt kaffeborden och lyssnade på denna ämnesmässigt synnerligen svängiga föreställning.
Mats Nolemo är mannen med skrönorna. Han berättade om udda människor som han mött och han namngav platser och gator där dessa möten skett. En del var allvar, annat var skämt. Han hade hela tiden publiken med sig och han vände sig ständigt till åhörarna och drog med dem i sina skrönor och historier.

Musiken höll hög klass, speciellt i Peter Danielssons tappning. Han visade sig vara något av en mästare på såväl gitarr som banjo och fiol. Alldeles speciellt visade han vad han kunde i en banjolåt och två gitarrsolon, båda klassiker. Först ett klassiskt stycke av Roland Dyens Tango en Skai. Den andra klassikern är av annan art: Guitar Boogie shuffle på akustisk gitarr. Det lät som om det var gamle Arthur Smith som spelade.

Det var också mycket stämsång, finstämd sådan, exempelvis Minns du den sommar och Fiolen min.
Betydligt mer burlesk stämsång hördes i en låt av Owe Törnkvist, till gylfblixtlåskomp! Eller den finstämda triosången i Jag är en vanlig kanin.

Bland det tänkvärda jag tog med mig från kvällen i Trädet är Hans Børlis tänkvärda ord och uppmaningar att vi människor skall flytta oss närmare varann, eftersom det är en så försvinnande kort stund som vi människor är tillsammans.

Att vara tillsammans med trion från Friteatern är just en sådan stund man vill minnas.

Bernt Carlsson